Krönika: Ingenting försvinner, allt finns kvar
När jag var liten sändes ett sommarlovsprogram som hette Tippen. Temat var återvinning. Ämnet var aktuellt redan då, men det enda jag egentligen minns från programmet är deras slogan; ”ingenting försvinner allt finns kvaaar”. Det här var 30 år sedan, men jag hör fortfarande de där orden i huvudet när jag ser bilder på plastfyllda hav och stränder bestående av polyesterkläder samlade på hög.
Jag har plastbantat i många år, försöker aktivt undvika plast och istället hitta mer hållbara alternativ. Men jag lyckas inte alltid. Det går inte att komma ifrån att plast är både billigt och praktiskt många gånger, och det är lätt att välja genvägar ibland när tiden är knapp eller plånboken är tom.
22 000 ton plast – varje dag
Ibland känns det också som att det inte spelar någon roll. För vad hjälper mina träredskap i kökslådan eller min schampotvål i duschen när världen ändå pumpar ut 22 tusen ton plast varje dag till våra vattendrag.
Den hopplösa tanken tror jag många har. Kanske är det just allas sådana tankar som också låter detta vansinne fortgå. För den stora skillnaden kommer först när vi är många som gör små åtgärder. Vi kan inte vänta på att några få ska göra stora åtgärder. Om alla tittar på grannen och tänker att om hen ändå gör fel så behöver inte jag anstränga mig heller, då kommer jorden bli en väldigt dyster plats.
Ni vet hur arkeologer hittar spår av mänsklig aktivitet långt tillbaka i tiden genom att analysera jordlager. Från tidigare generationer finns inte så mycket kvar, i de hårt packade lagren av jord, växtrester och sand kan man kanske på sin höjd hitta skärvor av gamla krukor, eller någon pilspets av sten. Allt annat har brutits ned, förmultnat.
Fossiler med plast i magen?
När framtida forskare undersöker jordlagren från vår tid kommer de istället hitta plast. Mycket plast. Inte bara någon skärva här och där, utan ett ganska tätt plastlager där plastprylar och skräp också kommer kunna finnas helt intakta. Kanske kommer framtidens utgrävningar visa fossiler med plast i magen.
Plast förmultnar inte. Den kan dock brytas ned, men bara till mindre plastbitar. Så kallade mikroplaster – sådant som vi vet att vi själva redan får i oss genom maten vi äter och vattnet vi dricker.
Framtida generationer kommer inte bara hitta denna plast i jorden, utan även på havsbotten och i alla levande organismer. Ja till och med i icke levande saker som sten. Forskare har funnit vad de kallar för ”plastrost”. Plasten har inkorporerats i strukturen på klippor nära havet, som att plasten växt fast i stenen. Den första plastrosten hittades redan 2016 på den portugisiska ön Madeira. Plasten som blir till plastrost på klippor är framför allt polyeten, den som används i engångsförpackningar och matbehållare.
Nu tror jag förstås inte att någon här går och kastar skräpet rakt ned i havet, men tyvärr försvinner inte plasten för att vi kastar den i soporna. Med människans hjälp kan den ändra form, men ingenting försvinner – allt finns kvar.
Skrivet av Malin på Krymp.se
Här är några tips för att minska användningen av plast
Laga själv istället för att köpa färdigt
Byt ut vanligt schampo till fast schampotvål